• The Winger

Vi drömde tillsammans, jag och du

Vi pratade ofta om resor jag och du. Du var precis som jag, du älskade att drömma dig bort. Kanske ville du precis som jag fly från något, fly till något bättre eller kanske ville du bara ha fler pauser i ett annars ganska stressigt liv.


Jag har aldrig gillat att drömma ensam. Nu för tiden när jag ser bilder på paradisöar, coola hotell eller andra underbara bilder från världens alla hörn så skickar hjärnan automatiskt signaler till fingrarna, dela dela, dela. Min flickvän Eden eller någon av mina vänner får line:s som: ”Nästa resa?”, ”Fuck it, vi drar” eller bara ”Kommer du ihåg? Fan va bra vi hade det, jag vill tillbaka”. Ni kanske känner igen mina spams 😉


Innan sociala medier, så var det henne jag delade allt med först. Jag minns att jag noggrant läste igenom varje artikel i de resemagasin som kom i min väg, allt för jakten på nästa paradis, allt för att visa henne vad jag hade hittat.

Hennes svar hade ofta samma tema, hon höll med och lovade att om hon någon dag vann den där lottovinsten då skulle vi åka, om resten av familjen var snälla skulle de få åka med, annars skulle vi dra själva, bara hon och jag.

Det går inte en dag utan att jag saknar dig mamma!


Mamma och jag drömde mycket och ofta, hela familjen bilade nästan varje år genom Europa för att avsluta med några veckor på Franska Rivieran, underbara resor, som jag inte hade bytt bort mot någonting i världen.

Dock krävdes det så mycket mer på den tiden om man skulle flyga, ett reguljärflyg var något superlyxigt och dyrt, så flygresorna blev endast a la charter till Grekland eller liknande.

Det var först när jag passerat 18 som familjen tog sin första resa utanför Europa, nämligen till Mauritius. Efter den resan var jag förstörd för all framtid, jag hade fått smaken för äventyr och det fanns inte en chans att jag därefter nöjde mig med Grekland, jag ville se allt.


Där runt 18 var jag tillräckligt gammal för att ge mig ut på mina egna utflykter i världen, det hägrade inte längre lika mycket att resa med familjen som ni kanske förstår. Därför blev våra resor tillsammans inte många, ett par till Frankrike och ett par för att hälsa på syrran i Australien, men inte mer än så.


Kanske var jag självisk, men med facit i hand var jag bara ung och jag var helt enkelt tvungen att flyga ut ur boet och följa min egen väg. Men jag önskar ändå att ja kunnat ge dig mer.


Jag kommet för evigt att minnas den där dagen, jag och mitt crew hade samlats hos mig för att planera vår 30-års resa, vi skulle åka till Kalifornien om ett halvår och jävlar va grymt vi skulle ha det.

Jag tittade på telefonen.. det var pappa som ringde. Jag hörde direkt att något var fel, han berättade att han och mamma hade varit hos doktorn. Den där hostan hon kämpat med ett tag var tydligen inte bara en långdragen förkylning, det var lungcancer, han sa att mamma inte ville prata och att jag inte skulle oroa mig.

Jag grät och grät, och sedan sprang jag hem till dem.


Mamma kände mig väl och hon visste precis hur hon skulle formulera sig för att min oro skulle släppa. ”Skönt att vi märkte det i tid”, ”Det finns bra mediciner nu”, ”Det kommer gå bra”.

Jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det kunde gå så dåligt, så snabbt, då flera av mina andra vänner hade haft föräldrar med cancer och alla hade klarat sig, så varför skulle inte min göra det?


Månaderna rullade på och hopp byttes ut mot sorg var och varannan månad, ibland var det på väg att bli bra och ibland var det sämre. Jag följde ibland med henne till doktorn, men oftast var det pappa som åkte. Sista gången jag var där sa doktorn att det hade stannat av, det blev varken sämre eller bättre. Bra, kanske ni tror, ja, det trodde jag också, men jag visste inte var någonstans det hade stannat, jag vet att mamma visste, men hon berättade inte, det gjorde inte doktorn heller.

Idag förstår jag henne, hur berättar man för sina nära att man kan dö när som helst, så länge inte ett mirakel inträffar?


Jag borde ha märkt det i våra diskussioner. Våra drömmar hade helt klart förändrats. Nu började jag alltid våra snack om drömmar med att säga:

- När du blir frisk, då ska vi resa, jag lovar dig, jag ska ta dig till alla platser vi pratat om!


Hon svarade ofta att hon längtade och att hon skulle göra allt för att bli frisk.

Men en dag sa hon något annat. Det var snart jul och vi satt framför brasan och fikade:

- Du är så underbar, vet du de? Jag älskar verkligen den personen du har blivit, du har så mycket kärlek i dig och jag har aldrig sett dig så här lycklig!

- Charlie, jag vet hur mycket du vill göra för mig!

- Men kan du lova mig en sak?


Hon sa:

- Det kan faktiskt bli så att jag inte blir frisk, och om det värsta händer så måste du lova mig att ta hand om pappa! Din syster bor i Australien nu och hon kommer inte komma tillbaka. Jag måste veta att ni klarar er!


Vi grät tillsammans och efter som så många gånger tidigare när man är helt tömd på tårar börjar man istället skratta. Det blev som någon form av gråt-skratt.

Jag sa sedan:

- Mamma, tänk inte så! Det kommer att gå bra! Men om något skulle hända så vet du att jag tar hand om pappa.

- Du kommer fixa detta och sen när du är frisk ska vi se världen tillsammans, jag vill verkligen visa er LA, San Diego och Vegas...haha pappa hade älskat Vegas. Vi hyr en bil och åker runt, det blir kul! Du ska få se.


När vi satt där och pratade om USA så blev jag allt mer sugen på att resa dit, jag och Eden hade redan planerat att flyga till syrran i Melbourne en månad senare, kanske borde man ta vägen via USA tillbaka hem, en jorden runt liksom.

Under julen planerade vi då hemvägen från Australien och vi spikade det mesta, en tur förbi LA och New York fick det bli.


Julen passerade och vi firade in det nya året 2016 tillsammans, jag, mamma, pappa och Eden. En fantastisk kväll, där maten och skratten var det enda som vi tänkte på.


De första dagarna i januari gick sedan långsamt, ingen större förändring för mammas sjukdom i alla fall så det kändes skönt. Hon hade dock lite problem med aptiten, men Eden lagade över 100 olika matlådor till henne och pappa, vilket hjälpte enormt och efter en tid kändes det riktigt bra, hon var på nått sätt hoppfull och började äta igen, kanske skulle vi faktiskt klara det här.


Den 15 januari

Jag satt i köket medan Eden lagade mat, mamma hade beställt kalops som min Eden mer än gärna svängde ihop. Samtidigt satt jag och bokade hyrbil inför Los Angeles.


Eden packade ihop maten och frågade om jag skulle följa med till mina föräldrar när hon lämnade den. Jag var trött och ville få klart bokningen så jag sa bara att hon kunde hälsa att jag kommer in imorgon och hälsar på.

När hon kom tillbaka sa jag att bokningen var klar, vi kramades i eufori, snart skulle vi till värmen, snart skulle ja få träffa syrran och hennes ungar, snart kunde jag fokusera på semester istället för den kalla vintern i Sverige.

Jag frågade hur mamma mådde? Eden berättade att mamma sagt att hon andades tungt, men att hon snart skulle gå och sova, för att hoppas på bättring dagen efter.


Den 16 januari

Pappa ringde och väckte oss på morgonen, han berättade att mamma hade haft svårt att andas, och att ambulansen hade hämtat dem båda. Han ville att vi skulle komma dit så fort som möjligt.


Jag berättade för Eden att vi måste åka till sjukhuset, det jag inte berättade var att jag redan då visste, pappa sa inte orden, men sättet han sa det på, jag förstod att jag aldrig igen skulle få prata med min mamma.


Jag började gråta redan innan doktorn hade öppnat dörren, jag såg hans ansiktsuttryck genom glaset och jag förstod vad han skulle säga.

Mamma hade tydligen haft cancer överallt, och det var tydligen ett under att hon hade klarat sig så pass länge. Jag förstod varför hon inte hade berättat allt.


Följande timmar var tunga, men jag minns inte allt, jag minns tårar och ett samtal till min syster där jag berättar att mamma gått bort, ett samtal som jag tyvärr heller aldrig glömmer. Förutom samtalet från min pappa, det värsta jag tvingats göra i hela mitt liv.


Efter samtalet fick jag se henne för sista gången, hon såg så fridfull ut där hon låg.

Hennes grå hår lyste fortfarande som att hon precis varit och fixat det hos frissan men när jag kysste hennes panna, kände jag att hon redan lämnat kroppen, hon var kall.


Än idag så tänker jag fortfarande på den där kvällen innan, varför kunde jag bara inte hängt med för att lämna maten? Kanske hade allt varit annorlunda nu, kanske hade jag tvingat henne att åka till sjukhuset redan då! Kanske, kanske, kanske men förmodligen inte. Det hade inte hjälp, det var redan för sent...


Men jag hade i alla fall fått ha ett till minne av min mamma, ett par sista ord hade vi bytt och ett minne hade funnit där. Istället minns jag inte vad jag sa till dig sista gången... men förmodligen var det "jag älskar dig"!



Hur går man vidare?

Efter några dagar av sorg, när man började komma tillbaka till verkligheten insåg vi att jag och Eden skulle resa om bara några veckor. Jag kände att jag inte kunde lämna min pappa, men samtidigt ville jag träffa min syster mer än någonting annat. Lösningen blev att pappa fick resa med till Australien, han tog till och med ett tidigare flyg eftersom vi skulle stanna i Dubai och Singapore några dagar innan.


Vid den tiden tyckte kanske någon att det va märkligt, att bara ett par veckor efter min mammas bortgång resa iväg, vad blir det för resa liksom?


Men mamma hade förstått, mamma hade velat att jag rest så för mig fanns det inga alternativ. Jag hedrade min mamma mer genom att resa än att inte göra det och istället för att spendera slutet av januari och hela februari i mörker så samlade vi familjen i solen istället.

En hel del sorg och tårar såklart, men vi fick i alla fall vara tillsammans i sällskap av sol och värme.


Begravningen

Ja vad finns det att säga?

Helt klart en fin dag, där vänner och familj sluter upp för det sista farvälet.

Vackra blommor längs kistan från vänner och bekanta, och på den vita kistan stod ett kort av mamma.

Jag grät mig igenom exakt hela begravningen, minns fortfarande inte när jag gick fram till kistan för att ta farväl, det gör fortfarande för ont.


Idag minns jag dagen lite klarare, vilka som var där och vad som sas, och musiken som spelades i kapellet, ja den klarar jag fortfarande inte av att höra, tyvärr kommer Amazing Grace alltid att påminna mig om det sista farvälet...


Det har nu gått fyra år sen du försvann och vare sig vi vill det eller inte så går livet vidare.

Jag har turen att ha så många fantastiska människor i mitt liv, som varje dag påminner mig om varför jag ler istället för gråter, och det kommer hela tiden in fler.

Den 16 januari, din födelsedag och mors dag är dagar som alltid kommer vara tunga för mig, men samtidigt är det dagar då jag blir påmind lite extra om vilken fantastisk mamma jag fick ha.




Vita fjärilar är du

Ganska så snart efter att min mamma gått bort så började jag och min syster se vita fjärilar på alla möjliga konstiga ställen, ställen där man kanske annars inte borde se dem. Vi drog snabbt parallellen att det måste vara mamma, hennes sätt att visa att hon fortfarande ser oss, att hon fortfarande är med oss, eller kanske vårt sätt att bearbeta sorgen.

Hur som helst så fungerar det och varje gång den där fjärilen uppenbarar sig så tänker jag på mamma. Ibland skrattar jag till och säger -Hej mamma och andra gånger kan jag börja gråta, men jag är alltid lika tacksam.


De senaste åren har varit tuffa, jag har nog aldrig gråtit så mycket, men samtidigt aldrig skrattat så mycket. Jag är lycklig nu, lyckligare än jag någonsin varit, men samtidigt försvann en stor del av mitt hjärta när du gick bort.


Mamma, du var och kommer alltid att vara min största inspiration!

Jag har nu besökt många av de platser vi pratade om tillsammans och på de flesta resor har du hälsat på, du har flugit förbi med dina vita vingar och visat mig att du delar mina ögonblick.

Jag minns speciellt ett tillfälle, den där morgonen i Dubai 2019, när jag smög upp för att fånga soluppgången.

Jag satte kameran på ett litet stativ i riktning mot solen och satte mig i sanden bredvid och väntade. Tiden gick sakta men tankarna gick i 180 km/h, nästa dag skulle jag gå ner på knä och fria till min Eden, jag ville att allt skulle vara perfekt, så jag gick igenom detaljerna i huvudet, så att jag inte missat något.

Plötsligt får jag se en liten blomma som ensam tagit sig upp genom sanden för att, som jag, få en glimt av solljuset denna morgon.


När jag sträckte mig efter kameran för att ta ett kort, då såg jag dig.

Dina vingslag var tysta men samtidigt nästan ekade och det var som att jag kunde höra dem i slowmotion. Du letade febrilt efter någonstans att landa och valde till slut kameran, där satt du några sekunder för att sedan flyga iväg igen, kanske mot nästa utsiktsplats.


Kanske dök du upp just då när jag funderade på att fria, för att ge mig din välsignelse, kanske ville du visa att du var där med mig just då… men om jag känner dig rätt så ville du bara passa på att kika in hotellet jag valt och kanske flyga runt lite under de svajande palmerna innan de fylldes med människor. Jag menar din välsignelse att gifta mig med Eden hade jag redan fått, jag fick den, den där kvällen framför brasan.


Vare sig fjärilarna är du eller inte så vet jag att du ser mig och platserna vi pratade om att besöka, upplever vi nu tillsammans…


Så, mamma…vart vill du åka nästa gång?


//The Winger