Hur kommer det sig att när man har det som sämst så tänker man alltid på när man hade det som bäst? Varför drar man alltid "best case" scenariot? Kan man inte bara tänka på nått halvbra så man slipper det stora glappet med ångest?? Under dessa galna tider har jag haft turen att inte drabbas lika hårt som många andra, men den sociala biten, ja den slår lika hårt på mig som på precis vem som helst som älskar att socialisera. Att inte själv kunna bestämma vad man vill göra känn