Hur kommer det sig att när man har det som sämst så tänker man alltid på när man hade det som bäst? Varför drar man alltid "best case" scenariot? Kan man inte bara tänka på nått halvbra så man slipper det stora glappet med ångest?? Under dessa galna tider har jag haft turen att inte drabbas lika hårt som många andra, men den sociala biten, ja den slår lika hårt på mig som på precis vem som helst som älskar att socialisera.
Att inte själv kunna bestämma vad man vill göra känns uselt och att dessutom inte få träffa alla mina vänner och kollegor, ja det svider riktigt hårt. Brukar vara van att gå ut och äta, glida runt på events och hitta på saker i veckorna så att vägen till helgen känns lite kortare, men nu finner man sig oftast framför datorn eller Netflix. BOOOORING!
Det var först förra veckan som jag trotsade allt vad som heter karantän och träffade mina vänner igen (på 1m avstånd såklart ;)...det var första gången på 7 veckor. Resultatet blev en av de bästa kvällarna under 2020, när vi tillsammans avnjöt ett par kalla till vad som kändes som Stockholms första solnedgång i år.
De bästa sakerna behöver inte vara så planerade eller uppstyrda, ibland är det enda som behövs lite vilja, dricka och en bärbar högtalare att fylla kvällsluften med toner som påminner om varmare och ljusare tider.
Det blir lätt så att jag svävar iväg...”när det här är över då ska ja göra de där och de där..” eller ”fan va bra vi hade det innan...” ni känner förmodligen igen dem båda ;) Denna sociala paus kanske borde användas till reflektion snarare än att drömma och istället förbereda sig på att vara det bästa jag när jag får umgås med människor på heltid igen...
Hmm...ska verkligen försöka göra det bästa av min personliga utveckling, men för nu känns det lättare att drömma...
så...låt mig ta er tillbaka till där mitt senaste inlägg slutade...
Tre timmar hade gått sen vi lämnade San Diego och små fina surfhus längs vattnet hade bytts ut mot 7 filer motorväg åt båda hållen. För de sömniga en riktig utmaning att hålla sig vaken längs den 500 km långa vägen, speciellt efter några dagars festande, men jag tyckte vi klarade oss hyfsat bra. Vi hade styrt bilarna mot San Bernadino för att sedan fortsätta på Innerstate 15 (I-15) nordöst mot Barstow och sedan vidare...nu befann vi oss mitt i ingenmansland, i utkanten av Mojave Öknen på väg mot Las Vegas. Vägen från San Diego till Vegas kan vara de tråkigaste 5 timmar man kan spendera i en bil där torr ökensand och långa raka motorvägar är den utsikten som oftast står på menyn, så om du någon gång planerar denna körning, se då till att ha lika bra sällskap i bilen som jag hade ;)
LAS VEGAS
Historierna om denna ökenstad är många och jag tänker inte djupdyka särskilt mycket i stadens historia då det mesta säkert redan är känt för de flesta efter alla 100-tals filmer, serier och böcker som utspelat sig här, men jag drar ett par punkter som kan vara kul att veta :)
Staden grundades 1905.
1931 legaliserades kasinospel och dobbel.
Las Vegas var tidigare känt som "The divorce Capitol of the World" då kravet vid giftermål i delstaten sänktes till endast sex veckor, förutsatt att du spenderade dessa veckor i Las Vegas.
På 50-talet fick staden smeknamnet "The Atomic City" eftersom kärnvapentester utfördes endast 10 mil utanför staden, besökare mellan 1950 - 63 utsattes därför för nedfallet, tills en lag tvingade ner testerna under jord
Du kan spela på kasino i alla delstater i USA förutom Hawaii och Utah.
Det ursprungliga sloganen "What happens in Vegas, Stays in Vegas" skapades 2003 av Las Vegas Convention and Visitors Authority då man ville utmärka Las Vegas som mer än ett spelmål, till ett ställe som även främjar vuxenfrihet.
Första intrycket var inget speciellt, kommer man till Vegas på dagen och via bil så känns staden rätt gles och följer du bara skyskraporna hittar du enkelt till stadens mitt även kallad The Strip. Flyger du däremot in på kvällen kommer du först mötas av hotellet Luxors enorma ljusstråle som penetrerar natthimlen och sedan alla de miljontals lampor som lyser upp staden, du kommer inse att du är på väg till festens mittpunkt.
Hypen som jag byggt upp eftersom jag varit här tidigare fick förklaras när vi kom in i staden då jag kände ett lätt orosmoln sprida sig att här inte alls var någon fest. Jag förklarade snällt att alla förmodligen spenderade dagen på en poolfest och det var därför det kändes så pass lugnt, oron försvann sakta men säkert när vi kom in på hotellet och möttes av en bra blandning stökigt folk som precis blivit utkastade...klockan var två på dagen ;)
På eller utanför Strippen?
Att välja boende i Vegas är inte ett enkelt beslut, men budgeten man har inför resan sätter ganska naturliga gränser.
Första och största beslutet att ta är var man vill placera sig... mitt på Strippen, utanför eller i delen kallad Downtown.
Om du är ute efter billig sprit och fest och inte lägger så stort värde att sova i en bekväm säng, då är Downtown Las Vegas förmodligen perfekt för dig med de klassiska hotellen Golden Nugget, Fremont Hotel och Four Queens.
Om du hellre är ute efter de snofsigaste festerna på stans hetaste ställen, men samtidigt vill lägga cashen på spel och sprit istället för boende då bör du placera dig nära The Strip men något kvarter utanför som t.ex. Hilton, Marriott eller Hyatt. Du kan till och med hitta en del prisvärda hotell på strippen så som Flamingo, Luxor och Tropicana.
Om du vill befinna dig mitt i smeten och bo som bäst, ja då bor du på The Las Vegas Strip som sträcker sig exakt 6,8 km på Las Vegas Boulevard South. De högst ansedda hotellen är just för tillfället många men för att nämna några har du Bellagio, Wynn, Aria, The Venetian och Cosmopolitan, allt beroende på just din smak.
Vi var ute efter ett hotell med bra drag, dagsfester kombinerat med det bästa läget och bra service, därför valde vi hotellet The Cosmopolitan of Las Vegas.
The Cosmopolitan
När jag läste förgående stycke så lät det precis som ett betalt samarbete så jag tar nu chansen att förklara mig lite ;)
Jag bodde första gången på The Cosmopolitan en sommar för många år sedan (2011) när hotellet endast varit öppet i ca 6 månader, på den tiden var det så bra ett hotell kunde bli, allting glänste, servicen var on point, rummen var lyxiga, stora och fräscha och jag fattade direkt att detta skulle bli det nya hippa hotellet i Vegas.
När vi denna gång återvände så fick jag inte samma känsla som mitt första besök, det kändes mer som en gigantisk festlokal som fått stå ut med en hel del drag de senaste åren. Och man kändes lite mättare när det kom till service, märktes att de hade varit herren på täppan lite för länge. Fortfarande ett riktigt bra boende, men inte lika bra som första gången, dock inget som hindrat mig från att bo här ytterligare en gång för bara något år sedan.
Vi hade kört i över fem timmar och dagsfesterna hade precis börjat runda av, så det passade perfekt att ta en powernap efter incheckningen, för att ladda upp inför kvällen.
Uppvärmningen
Har ni sett filmen How High? Om inte...se den haha
För er som har sett den så minns ni säkert scenen när Method Man försöker väcka Redman med låten Du Hast och en stor tjock gås.
Det är denna bild jag vill att ni ska ha när jag förklarar hur jag väckte mina roomies efter den där livsviktiga powernapen innan första festen.
Skillnaden var bara låten och gåsen som istället byttes mot lite stökiga Avicii toner och en knapp/kork/shot med fireball. 4-5 shot senare så var vi igång.
Ytterligare några snabba shots senare medan frisyrerna kammades och skjortorna ströks så var vi redo för vår första natt i Vegas.
Normalt brukar maten vara en höjdpunkt på mina resor och jag brukar planera dagarna efter restaurangbesök, men i Vegas planerades det inte mycket, allt ligger nära och det finns precis allt så det blir så klart att man som vanligt vandrar runt tills någon tröttnar och man bara väljer ett ställe haha
Denna gång fick det bli den argaste kocken av dem allas egen sylta inuti hotellet Caesars Palace, som fågelvägen ligger en ganska kort avstånd från Cosmo, men i ökenhetta, mängder av turister, och med ett gäng småfulla hungriga grabbar ett avstånd som påminde om en evighet.
Kvällen fortsatte som de flesta festkvällar gör med mer dricka, mer mat och mer stök i alla dess former, för att till slut avrundas på Cosmopolitans egen nattklubb Marquee, nedan är de tre bilder som överlevde natten hahaha
Dagsfesten
Vi vaknade upp med brinnande huvudvärk och med en kropp som skrek efter mat, vatten och lugn & ro, precis som varje gång man vaknar upp efter att ha druckit mer en 2 öl nu för tiden #ImissThegoodOldDays
Men man åker inte till Las Vegas för att vila... ja inte vi i alla fall! Så efter frukosten var det bara dags att ladda om, Marquee hade dagsfest och vi skulle dit!
För er som hellre festar på kvällen, tänk om! Kan lova er att av alla stökiga fester jag haft i livet så har 8/10 varit på dagen. Vi har handvispat till housemusik till jag vet inte hur många White och Pink Party-fester på Kallis i Visby, vi har chillat på Slakthustaket till Hip-hop och reagge och vi har festat på berg och i parker när solen alla gånger när stått som högst på himlen. Nu skulle vi göra det på klubben Marquee i hjärtat av Las Vegas, på ett tak mitt på The Strip.
Bilder säger mer än ord...
Solen gick ner och dagsfest förvandlades sakta men säkert till kvällsfest. Vi tog en snabb repa på stan för att komma ner i varv och skaka av oss dagsfyllan. Ikväll skulle vi fira oss, och att de flesta av oss lyckats bli hela 30 år :)
"Hey brother! There's an endless road to rediscover"!
Main event
Skjortorna va återigen strukna, frillorna satt på plats och kostymerna satt som ett smäck! Det var äntligen dags för kvällarnas kväll...fanns inget att spara på varken tid, ork eller cash haha
Jag minns inte riktigt vad vi hade käkat, minns bara att jag var mätt, solbränd och taggad. Vi gick ur hissen, alla på rad, vi rörde oss sakta som att filmteamet stod beredda att plocka oss i en nice slowmotion när vi gick igenom lobbyn mot limmon. Haha ibland önskar man att man hade de där filmteamet, vi måste ha sett så jääävla coola ut.. boysen, grabbarna, bröderna, mitt eget lilla crew på andra sidan jorden, alla tillsammans, fanns inget som kunde stoppa oss ikväll!
Vi anlände runt 23:30 till klubben XS som ligger i hotellet Wynn/Encore, en klubb som flera gånger blivit utnämnd till den bästa nattklubben i hela USA, och jag förstår verkligen varför när festen väl satte igång.
Om du är intresserad av att ha ett bord under en kväll på XS så finns den informationen du behöver på följande tre bilder ;)
Ett tips för en grym kväll är att dricksa din privata vakt vid bordet mycket och tidigt!
Glasen fylldes på i takt med att trycket inne i klubben ökade, flaskorna rullade in på led och det kändes som att något stort skulle hända, folk va ruggit taggade. Plötsligt släcktes lokalen ner och i exakt samma stund ökade publikens jubel, vi insåg att vi hade missat något och stirrade förvånat på varandra och skrattade. Typiskt oss att bara boka något utan att varken bry sig eller ta reda på om någon spelade.
När de första tonerna spelades ur högtalarna förstod vi direkt vem det var, hur kunde vi inte veta, jag menar speciellt VI borde veta.
När refrängen drog igång och skynket över DJ-båset drogs bort, exploderade publiken! kvällens artist hade precis dragit igång sin första låt och extasen var total!
Det kändes som ödet!
Klart att en av våra landsmän skulle spela för oss den där kvällen när vi firade våra födelsedagar på andra sidan Atlanten.
Hey brother! There's an endless road to rediscover
Hey sister! Know the water's sweet but blood is thicker
Oh, if the sky comes falling down, for you
There's nothing in this world I wouldn't do
Resten av kvällen går till historien som en av de stökigaste och bästa klubbkvällarna någonsin, i alla fall för min del.
När klockan blev 04:00 var det över, klubben tändes och vi haltade ut, slitna, runda om fötterna och glada. I vimlet spriddes vi ut som vanligt och alla anlände förmodligen till hotellet ungefär samtidigt men på olika färdmedel haha.. nån tog limmon tillbaka, någon gick, en fick lift, nån tog taxi...ja det var rätt stökigt om jag ska vara ärlig, men inte första gången...vi har alltid hittat varandra till slut.
Jag hittade Laman vandrande längs Las Vegas blvd, vi tog en frukost och vilade sedan en stund vid hissarna till någon annan av grabbarna hittade oss haha.
Det hade varit en episk kväll :)
End Game
Jag vaknade nästa morgon av ett högt fnissande från sängen bredvid, Laman och Geten gick igenom videos från kvällen innan och såg ut som att de precis klivit av planet och blivit välkomnade enligt Hawaiiansk tradition.
Vi var trötta och ganska slitna, tidigt under dagen kom vi alla överens om att festen var slut i Vegas, det skulle inte bli något sista stök innan vi drog vidare.
Dagens höjdpunkt blev spel, sol och bad i klassisk bakis anda och vi förberedde oss mentalt på en lite längre resa längre ut i öknen under morgondagen.
R.I.P Crabs
En speciell historia från den sista dagen:
Vi stötte på några tjejer vid poolen och under diskussioner om kvällen innan, hur galen den var så kom Aviciis spelning på tal. De undrade varför han alltid rörde fingrarna över huvudet likt en ätande mun. Under ett par väldigt trovärdiga minuter lyckades jag övertyga dem alla att det var för att hans föräldrar var krabbfiskare och de var ett sätt för honom att hedra familjen. Låter inte så trovärdigt, men under rätt förutsättningar kan jag faktiskt vara ganska övertygande det hjälpte förmodligen att grabbarna höll masken och kryddade på lögnen, not our first rodeo haha
Senare sporadiska kontakter med tjejerna under åren handlade alla om Avicii eller Crabs som vi kallade honom, om någon varit på konsert eller någon selfie med honom tagits.
Ett par år senare får jag ett meddelande på Instagram från en av tjejerna, meddelande löd:
"Hey you, his parents does not work with crabs!I know you guys were full of shit haha"
