• The Winger

Nyårslöften i paradiset!

Februari har precis tagit slut och jag har redan hört om personer som brutit sitt nyårslöfte för 2020 haha...det gäller att sätta upp realistiska mål ;)


Vissa tycker det är löjligt att sätta upp mål som man uppenbarligen inte kommer hålla, och jag kan hålla med om att vissa av dem jag hört är aningen naiva, men vem bryr sig egentligen?

Anledningen till att man ger sig själv ett löfte ligger väll till grunden att man vill förändra något som inte riktigt funkar? All sån förändring stödjer jag gärna, och vill du förbättra din tillvaro så kämpa på bara, gör ditt bästa försök.


Personligen tror jag att den bästa vägen till förändring är en positiv inställning och med det menar jag att du inte ska klanka ner på dig själv när du inte lyckas tillräckligt bra. Boosta dig istället för att du försöker.

Menar om nu ditt nyårslöfte är att träna mer, ja då prickar du för de dagarna du tränade, istället för de dagarna du inte gör det, tro mig det är mer hållbart och kommer funka bättre på längre sikt. Vad hjälper liksom en vit månad om du månaden efter krökar varje dag?


2020 ska bli året då jag tar hand om min kropp bättre. Med detta menar jag inte träning varje dag, svältdieter och sitta hemma samtidigt som mina polare går ut och festar.

Det jag menar är följande:


1. Träna för att må bättre och inte bara för att vara så rippad som möjligt när sommaren kommer. Jag vill försöka bygga upp pass som jag kan hålla i det långa loppet, träningspass som gör mig pigg, glad och nöjd med mig själv. DET är målet, sen hur mycket vikt jag lägger på bänkpressen i slutet av året, ja det skiter jag i. #jäni

2. Jag tänker se över mina alkoholvanor, jag har haft väldigt många bra upplevelser under fyllan och villan, men nu när jag tänker efter, nästan lika många dåliga. Jag säger inte att jag kommer spela bror duktig och tacka nej till varje AW, jag kommer bara dra ner på min egen konsumtionen NÄR jag väl festar. Finns inget som lockar med minnesluckor längre, 2020 kommer jag stanna när jag är på topp, den sista shoten får gå bort!

3. Om jag bara sköter punkt ett och två lite bättre så vill jag tro att jag kan äta normalt utan att svika min kropp allt för mycket. Jag vet att jag förmodligen aldrig kommer kunna säga nej till en nygräddad Semla, men så länge jag balanserar ut det med att äta bättre ett par gånger i veckan, ja då tror jag att det funkar.


Jag kommer göra en utvärdering i slutet av året, så får vi se hur det gått :)


Tidigare nyårslöften då? Ja de minns jag knappt, kanske var de inte tillräckligt seriösa, kanske hade jag fel inställning eller kanske sa jag dem bara för att säga något när någon frågade.

Men det finns faktiskt ett minne som är kristallklart, ett minne jag iofs inte höll, men i alla fall ett löfte som för evigt kommer vara kopplat till ett riktigt bra minne.

Nyårslöftet 2016/2017 på Saint Lucia...


Lyonola, Hewanorra eller Saint Lucia?

Kärt barn har många namn, är det inte så man säger?

Sedan 1500-talet byttes namnet ganska frekvent på denna lilla ö som du finner nordväst från Barbados i Karibien. Arawakindianerna var först att bosätta sig, därefter kom Karibindianerna och till slut hittade även européerna dit.

Namnet Hewanorra som betyder "där det finns iguaner" glömdes snabbt bort när britterna och fransoserna slogs om ön, och efter att ha bytt styre 14 gånger stod till slut Storbritannien som vinnare, Saint Lucia blev självständigt först den 22 februari 1979.


Enligt sägen fick ön sitt slutgiltiga namn när ett gäng fransmän gick på grund utanför ön på lucianatten den 13 december. Lyckliga och tacksamma att ha överlevt, döpte de ön efter helgonet som de ansett vakat över dem, de döpte ön till Saint Lucia.


Landet är förövrigt ett av två i världen som är namngivna efter en kvinna, den andra är Irland som fått sitt namn efter den keltiska fruktbarhets gudinnan Eire.


Varför hit?

Anledningarna till varför man drömt om att resa till Saint Lucia tror jag är många, men den kanske enklaste anledningen är de fantastiskt vackra och grönklädda vulkaniska pluggarna kallade Pitons. De två spetsiga bergen har blivit ett väldigt känt landmärke och är förmodligen de som de flesta förknippar med ön.

Hur hamnade jag då här egentligen? Om ni läst mitt tidigare inlägg om Barbados så framgår det där ganska tydligt, om ni inte gjort det så... (läs om Barbados här).


Liten flygplats, litet land?

Det var nog först på flygplatsen George F.L. Charles Airport som jag förstod hur pass litet Saint Lucia var. Hade du blivit införd i ankomsthallen med ögonbindel så hade du aldrig kunnat gissa att du befann dig på en flygplats när ögonbindeln väl togs av. Det fanns ett litet rullband där alla väskor skulle passera, men jag kan tänka mig att en halvproffsig smugglare nästan skulle kunna få igenom en bazooka utan att det upptäcktes, som tur är var det lite svårare på vägen hem ;)


Den spartanskt inredda flygplatsen kan jag tänka mig kan skrämma den vanliga turisten lite, men jag gillade det, helt plötsligt kändes det som man var en av de första turisterna att hitta hit :)

Vi var en stor grupp som reste. Jag och Eden skulle inkvartera på ett hotell nära Reduit beach, medan Oxen, Puman och hennes familj hade ett hus uppe i bergen, vi bodde i alla fall alla på den norra sidan av ön.


Rodney Bay

Vårt boende Blu Hotel placerade sig i ett område kallat Rodney Bay ca 20min bilfärd från flygplatsen.

Ett lugnt område, men samtidigt en av få riktiga turistorter, där det kunde vara 3 människor på stranden ena dagen och 300 den andra om något kryssningsfartyg bestämt sig för att ankra över dagen.



Blu Hotel var enligt vår research ett av de bättre hotellen i området, men som på så många andra ställen, lite billigare eftersom det inte låg precis vid stranden. Havsutsikt triggar ju som ni kanske vet igång priset lite ;)


Under eftermiddagspromenaderna runt Rodney Bay kom vi verkligen ner i varv, att endast behöva promenera mellan hotellet och stranden kanske inte är så stressigt i sig, men det var under dessa eftermiddagspromenader, när resten av staden hade siesta som jag verkligen landade och anammade den karibiska pulsen. Det var så lugnt och skönt, och det enda som hördes var fåglarnas skratt, vågornas brus och ett fåtal tutande bilar i fjärran.



Gros Islet streetparty

Om du är ute efter turkost vatten och galet fina stränder, ja då finns det bättre alternativ i Karibien än Saint Lucia. Om jag skall vara helt ärlig så har jag sett mycket finare ständer på andra resor, dess håller ju såklart fortfarande en hög klass, men det skulle inte vara de som fick mig att komma tillbaka igen.


Vad som däremot skulle få mig att boka en resa tillbaka var viben, den trevliga stämningen och den tillbakalutade jargongen.

En av kvällarna, rättare sagt den sista fredagen för året, den 30 december begav vi oss norr om Rodney Bay till den lilla fiskebyn Gros Islet.

Vi mötte upp Oxen, Puman och dennes familj för att vad som senare skulle minnas som en av de bästa kvällarna på ön.


Vi vandrade längs gatan, den dåligt underhållna gatubelysningen kämpade hårt för att guida oss i mörkret, och avsaknaden av människor fick mig att tro att vi var på helt fel plats.

Det enda som talade för att vi var på rätt spår var det dova ljudet av reggaemusik en bit bort.


Ju mer ljudet klarnade, ju mer människor såg man och helt plötsligt stod vi mitt i en myllrande gatufest, där lokalbefolkningen och turisterna dansade tillsammans till tonerna av Rhianna med en touch av dancehall.

Grillade kycklingspett, fisk eller grönsaker, rumpunch, rom och cola eller hemmagjord rom, ja det fanns allt möjligt och stämningen var på topp.

Det jag kommer skriva nu känns löjligt och är säkert mina blinda turistögon som talar, men den där kvällen kändes så äkta. Att bara samlas på en gata, äta, dricka, dansa och njuta tillsammans, ja det kändes för mig som jag hamnat i Utopia. Här fanns det ingen rang, ingen som satt med sina skumpaflaskor högt upp på en VIPhylla, ingen som skyltade med att just dem serverade den godaste maten, inga tips, inga krav, bara en samling människor som gillar att just äta, dansa och njuta av livet.


Så om du någonsin befinner dig på denna ö, missa inte gatufesterna i Gros Islet, varje fredag.


Nyårsafton 2lax16 -17

Nyårsafton har för mig alltid varit något jag förknippat med stress.

En ganska överhypad tillställning där hypen sällan lever upp till förväntningarna! Vi har den klassiska middagen där en skara vänner som inte normalt umgås slår ihop festen och firar tillsammans, vi har de som hellre firar i soffan med mjukiskläder eller de som helst av allt vill klä upp sig från topp till tå och rumla ut på nattklubben under vad som brukar vara Stockholms kallaste natt på hela året haha.

Själv har det nog blivit något mellanting, ibland en middag och lite fyrverkerier, ibland nån galen fest och ibland mjukiskläder framför soffan. Minns i alla fall att jag aldrig varit särskillt pepp och nästan alltid är det någon som blivit besviken eller börjat fyllebråka.


Men detta år var inte som alla andra, jag befann mig i paradiset, omgiven av kärlek, menar vad mer kan man begära?


Vi cirklade runt bland bergen jag och Eden, taxin hade fått en vag instruktion om var vi skulle och då adressen inte var helt solkar blev det inte superlätt att hitta.

Efter att ha åkt fel ca 8 ggr gick Oxen och mötte oss en bit ner och vi vinkade av vår enormt stressade chaufför.

En fem minuters promenad efter taxiresan kändes något längre då alla intryck av omgivningen drog slutsatser och beräkningar. Vi gick i mörkret med mobiltelefoner som ficklampor och försökte undvika att bryta foten i de hyfsat stora asfaltshålen i vägen.

Efter en kortare promenad såg vi ljus och ljuvliga toner av musik guidade oss den sista biten på vägen.


Puman och hennes familj hade förberett nyårsmiddagen, det skulle bli BBQ, och som grädde på moset stod en stor bunke med hemmagjord rumpunch på serveringsbordet, jag var ganska nöjd om man säger så.

Med fördrinken i handen stod jag där och bara tittade, njöt av stämningen som förstenad.

Bordet framför mig gick i pastell där rosa, grönt och gult lyste i en perfekt kombination, i Sverige något man endast skulle kunna se på ett barnkalas, men här i Saint Lucia i perfekt symbios med stämningen. Jag hörde svag reggae-musik i bakgrunden blandat med samtal om hur dagen varit och hur maten skulle ätas, men ju längre jag stod där desto längre bort kändes rösterna. Jag tittade ut över berget, långt bort i fjärran syntes ljus och hade det inte varit för musiken och människorna här, hade cikadornas musik överröstat natten.

Jag väcktes ur min dröm när Oxen insisterade på kvällens andra skål, fick en uppmaning att det var dags att fylla på glasen.


Den ena rätten efter den andra, vi skålade, skrattade och skojade. Aldrig har jag varit på en plats där musik kändes så naturligt, menar hur ofta sitter man och sjunger tillsammans under en middag? Allt för sällan, vill jag påstå och ju längre in i middagen vi kom desto mer högljutt blev det, vid ett tillfälle hade nog alla hittat någon form av redskap som kunde användas för att skapa nya toner i natten.

När middagen var slut satt vi mest och jäste, sången var något lugnare och diskussioner hade tagit över.

Vi började prata om nyårslöften, vad man tidigare sagt och vad som gällde för 2017. När turen kom till mig så tänkte jag verkligen efter, jag ville lova något som jag inte lovat mig själv tidigare, något nytt och fräscht :)

Resultat blev följande: Eftersom jag inte tidigare kunde minnas att jag haft ett sånt trevligt nyår så lovade jag mig själv att fortsätta fira kommande nyårsaftnar på andra platser än i Sverige. Med facit i hand något jag misslyckats med totalt haha Sverige all the way, vem vet kanske vaknar jag upp någon annanstans 2021?


Ju närmre vi kom tolvslaget desto lugnare blev det och med bara några minuter kvar smög vi iväg längs gräsmattan och satte oss på en kulle för bästa utsikt över kommande fyrverkerier.

Eden kröp nära och jag lade min arm om hennes axel, hon tittade på mig med en kärleksfull och lite små-tipsy blick, i hennes ögon kunde jag se att hon hade det precis lika bra som jag, i den stunden tänkte att detta var det bästa nyårsfirandet hittills.

När klockan slog 00:00, hördes det inte mer än två, tre raketer långt bort nere vid vattnet, vi tittade på varandra vi sa gått nytt år och vi kysstes.


Nyårsfirandet var slut för denna gång och vi traskade hem i natten, salongsberusade, mätta, glada och lyckliga.

Jag kände mig tacksam! Vissa människor jag mött i mina dagar har den där fantastiska egenskapen, den där egenskapen där gemenskap är en självklarhet, och har du en plats vid bordet...ja då behandlas du som vilken annan familjemedlem som helst.

För den inbjudne, en underbar känsla och när jag gick där nerför berget kändes det som att jag precis firat in det nya året med min egen familj.


Till Puman och Oxen... tack för ett nyår jag aldrig kommer glömma.

// The Winger