• The Winger

En början men långt ifrån ett slut


Kos, Grekland -04

Jag älskar att läsa böcker och jag gör det gärna på stranden, resultatet blir ”den där” personen som krigar ute i den solen, ligger obekvämt, svettas, vrider och vänder sig och får kramp i armarna av att hålla upp boken. Allt för att få brännan utan att bli uttråkad.

Det är dock inte bara böcker som får mig att sväva iväg med tankarna. Sedan jag var liten har även film och musik spelat en stor roll och med dessa har jag drömt mig bort till platser jag nog hade föredragit framför Sverige.

De som känner mig vet att svensk musik och film inte är något för mig och ser ni mig nynna på en låt är det större chans att det är ett reggae beat någon vän har komponerat ihop än senaste schlager-dängan. Kanske har jag alltid längtat bort från Sverige!

Hur som helst finns det något med filmer och böcker som jag inte gillar; när slutet spelas upp i början och man får sedan följa händelseförloppet mot slutet som man redan sett. Visst finns det dem som gjort det bra och verkligen lyckats, men oftast förstör det upplevelsen för mig och spekulationerna som är naturliga under en berättelse försvinner eller åtminstone minskar med detta. Tycker det är helt ok om man hoppar lite fram och tillbaka i tiden, men en början skall vara en början och ett slut skall vara ett slut.


I denna blogg kommer jag skriva om resor och upplevelser, om platser jag besökt och om personer jag mött, men en berättelse blir oftast mer intressant när man blandar in kärlek, vänskap, familj och tankar, jag menar utan dessa hade det med största sannolikhet större delen av dessa resor aldrig blivit av.

I mina berättelser kommer det dyka upp en del personer, vänner och bekanta, vissa återkommande och andra endast i”one hit wonders” form , alla med ett alias som på något sätt beskriver dem, detta är inte baserat på utseende utan mer en känsla, typ som den kinesiska astrologin fast ändå inte . Vilka som är vilka kommer nog många kunna lista ut, , men inte alla 😊

San Diego, USA -17

Jag har haft tur att få växa upp med så många fantastiska människor och fick tidigt en bra grund att stå på i min resa genom livet. Jag hade Hårfrisörn, han som fanns vid min sida långt innan jag kunde gå, han som la ribban högt för hur en vän skall vara, han som tillsammans med min syster och John MaCclane, var mina största idoler.


Jag hade Björnen, han som var min första riktiga vän, en vän som inte var en släkting eller ett syskon, någon som lärde mig mycket om livet och som höll sig kvar, trots att jag kanske inte alltid var den bästa vännen.

Och sen hade jag Kaninen, han som delade samma intressen som mig och som tillsammans blev en viktig allierad på fotbollsplanen mellan 1:an och 7:an. Det var även vi som tillsammans styrde Oxbacksskolans Hockeybildsmarknad.

Har konstigt nog aldrig rest med någon av dessa, men kanske är det dags snart.

"Vänner kommer och går, men fiender består"

Det finns många vänner som kommit och gått i mitt liv, men så är det förmodligen för alla. Intressen och prioriteringar förändras, människor förändras och ibland kanske det helt enkelt var bäst att sluta umgås för att inte bli fiender. Dock kan jag inte riktigt hålla med om citatet ovan då en av mina bästa vänner idag, tidigare var just en fiende, men jag förstår det. Jag vet hur svårt det kan vara att förlåta och tidigare vänner kan bli fiender över en natt.

Jag ser idag inte någon som fiende, mer som ett farthinder från ett tidigare liv, detta beror nog inte på att jag är världsbäst på att förlåta utan snarare på att jag har haft tur med sveken.


Los Angeles, USA -15

De som är kvar i mitt liv, är de som sett fördelarna framför nackdelarna, de som suttit kvar i båten under stormarna och de som insett vikten av min vänskap.

Kan nog helt ärligt talat säga att jag pratat bakom ryggen på de flesta av mina vänner, lite skitsnack hit eller dit någon gång. Jag tycker det är ok, jag vet att samma sak har hänt bakom min rygg och jag är inte ledsen för de, snarare glad. Precis som jag gjort måste de få ventilera och när åsikter går isär som det alltid gör någon gång är det bättre att ha någon att bolla med, för att förstå. Alternativet att istället bli ovänner på riktigt vill man gärna undvika! Riktiga vänner tar sig igenom mycket smuts ändå, menar livet är ju inte direkt kort ;)


Holland -02

Enhörna Farmers Dream Team

Äntligen!! Efter alla år av slit (nja mellan 10-15 år, räknas kanske ingenting som slit?), de hade äntligen sett vad jag gick för och jag skulle få komma och provspela i Södertäljes bästa fotbollslag.

Enhörna Farmers Dreamteam som de hette hade plockat guldkornen från alla Södertäljes lag under ett par år och skapat ett mytomspunnet lag som krossade allt motstånd. De hade plockat spelare från alla lag utom mitt! Det rika laget utan själ kallade vi dem, robotar som sprang ihjäl sig och belönades med bullar efter varje match! Laget alla ville tillhöra.

Det krävdes full närvaro vid flera zonuttagningar, djungeltelegrafen efter grymma skollagsmatcher samt gratis reklam från fotbollsspelarna i skolan tills man fick chansen.


Som tur var, va jag inte själv, ja hade Kameleonten med mig som också skulle provträna. Vi spelade redan i samma lag, gick i samma skola och var redan då bra vänner.


Lejonet spelade också i laget, kan inte säga att vi var vänner direkt, men hans familj hade affären på hörnet i mitt hus och vi träffades någon gång i veckan när jag traskade in för att sluka en påse chips eller köpa smör till limpan som skulle rostas efter skolan, får höra ganska ofta om dessa inköp haha


Vi anlände till Inget, som var en militäranläggning där drömlaget tydligen tränade.

Den första jag ser när jag kliver in i omklädningsrummet är Geten, en gammal fiende från riktigt fula derbymatcher mellan mitt Södertälje FF och hans Pershagen BK. Fick ont i magen direkt, dessa grabbar verkade vara en samling kaxiga stroppar, ni vet de där klassiska mobbarna.

Det hjälpte inte att ja kom förberedd med grusskor för spel utomhus, när vi egentligen skulle spela inomhus. Fick låna ett par löpskor, ni vet de där som skruvar bollen inåt när man börjar kicka. HELVETE!


Första delen av träningen gick som förväntat as dåligt! Det var ju såklart teknikövningar och dessa bolltrollande jävlar hade inga som helst problem att slänga upp fotbollar på axlar, nacke och allt var det var, jag hörde helt enkelt inte hemma där! Detta bekräftades också av Hästen som stönade och muttrade så fort jag fumlade iväg bollen under x antal övningar.


Men spänningarna lossnade och till slut var det dags för någonting ja faktiskt kunde, match och kroppskontakt. Jag var kanske något större än normalt, men ganska lika många andra i laget, skillnaden var att min spelstil aldrig hade varit mycket teknik och finess utan mer söndra och härska.

Jag stångade runt och det smällde ganska bra i slutet av träningen, jag gjorde tre mål och mitt lag vann, mål som inte betydde något för dem, men som betydde allt för mig!

Efter träningen var det en annan stämning, de var fortfarande stroppiga och stöddiga, men de hade i alla fall fattat att det skulle kännas att sätta sig på mig.

Och jag hade tjänat lite en gnutta respekt!


Cypern

Det var dags, hade nu tränat i ett halvår med laget och innan säsongen började bar det iväg till Cypern för ett träningsläger.

Det hade gått bra hittills, de verkade trots allt vara ett skönt gäng, men var de verkligen vänner på riktigt? Som alla grupper som formas, kan det ta tid innan alla finner sina roller och så fort det dyker upp någon ny börjar gruppen om på ruta ett.

Det fanns redan ett gäng profiler så vilken roll skulle jag ta? Vem ville jag va i den här gruppen?



Som i de flesta lag jag spelat i brukar det vara en tydlig hierarki som gäller. Är du bäst låter du mest! Eller snarare är du bäst har du flest följare! Detta var ett lag där alla i sina tidigare lag hade varit just de, bäst och kanske var det därför vi kom att fungera så bra ihop. Alla ville ta härskarplatsen, men så fort någon kom nära ledarplatsen så sköts han ner av de andra och kom ner på jorden direkt. Det låter kanske hemskt men tvärtom, detta gjorde så att många hamnade på samma nivå och det blev mer som ett styrelserum än en ensam ledare.


Under denna resa till Cypern hade jag dock inget i styrelserummet att göra, jag va fortfarande ny och det hjälpte knappast att jag redan var tränarens gullegris och alltid fick spela även om jag kanske inte alltid förtjänade platsen.


Ni som känner mig nu vet hur jag älskar att hålla låda och att jag knappast är den som sitter tyst och lyssnar allt för länge, men det var precis sån jag va då. Jag hävdade mig på planen genom att tackla, stånga och preja, utanför planen skrattade jag när jag förväntades att skratta, skojade när alla skojade och följde efter svärmen likt den klassiska grupptrycksprincipen.


Min närmaste då var som sagt Kameleonten, han och jag spelade mest air hockey och vandrade runt på anläggningen eller badade i hotellets pooler när vi inte tränade. Men ju längre veckan gick, desto mer började vi umgås med andra, spelade poolbasket, kollade fotboll och drog ut i Ayia Napas nattliv under frikvällen. Kanske inte låter så speciellt, men ni vet hur det är när man kommer hem från en resa. Det pratas om upplevelserna för att återuppleva och minnas och ibland blir vissa historier extra minnesvärda och får till slut någon typ av legendarisk status.



Vi pratar fortfarande om den där resan ibland, snubben med den roliga fiskarhatten, grabbarna som vågade åka slingshot, tuffingen som tog en öl även fast det var strikt förbjudet med alkohol, kameleonten som öste i sig efterrätt efter varje träning och när jag glänste under den där rugby träningen.

Åren har rullat på och jag har lärt mig en hel del om vänskap, jag har lärt mig vad som skiljer riktig från ytlig, när man går från kollegor till vänner och inte minst vad det kostar att bevara äkta vänskap. Jag har dock inte riktigt lärt mig exakt var vänskap börjar och jag kanske ibland tar steget innan den andra parten hunnit dit. Men sån är jag och jag antar att det finns värre saker i världen än en vän för mycket.


Jag är helt övertygad om att jag kommer få kämpa för att behålla mina vänner och jag hoppas de krigar på för att bevara mig, för en sak är säker, ta ingenting för givet, kriga för någon som du vill att de ska kriga för dig! Även jag har kastat in handduken och lagt ner sånt som inte skulle någonstans, sånt som sakta dog ut eller sånt där jag kände att jakten inte var värt besväret!


Cypern resan i början av 2000-talet var grunden och under de senaste 17 åren har vi skrattat, slagits, gråtit och kramats tillsammans.

Det är upp till framtiden att bestämma om grunden var tillräckligt bra för att hålla livet ut!


Några har fallit bort och några har kommit till, jag har fått vänner, bröder, systrar och även extra mammor och pappor.

San Diego, USA -15

Fiender och främlingar blev lagkamrater. Lagkamrater som blev vänner och vänner som till slut blev bröder.

Bröder jag skulle göra vad som helst för att inte förlora!


//