• The Winger

George Clooney and the Night fox

Lake Como, maj 2019


Inspiration, enligt Wikipedia förklarat på följande sätt: (av latin inspiro, inblåsa, väcka liv i), stimuli som sätter igång mental verksamhet. I talspråk har ordet felaktigt kommit att betyda motivation eller kreativitet (särskilt sådan som direkt är påverkad av någonting). Historiskt har ordet används av kristna för att beskriva en ingivelse från Gud. Den traditionella uppfattningen bland kristna är till exempel att Bibeln författats genom gudomlig inspiration.


Vad är det egentligen som inspirerar folk att resa? Jag ställer ofta frågan till människor jag möter både i Sverige och utomlands. Ibland får jag det förklarat som en livslång dröm, ibland berodde det på billiga flygbiljetter och någon gång har man följt någon annans dröm och bara hakat på.


Anledningarna till att vi reser är många och var någonstans man reser beror säkert ofta bara på tillfälligheter.

På senare tid har Instagram spelat en stor roll, i alla fall för mig. Jag menar, finns det ett enklare sätt att börja drömma än när man ser en vacker bild på ett soligt paradis samtidigt som man sitter där på tåget, på väg hem från jobbet en december dag med regn och 3 plusgrader i luften.

Jag vet inte hur många platser jag besökt på senare år tack vare Instagram, men det är väldigt många.


Här har ni några exempel på insta-inspiration som fått mig att åka dit!


Men vart ifrån fick man inspiration innan internetjätten gjorde sin debut?

Vissa kanske skulle svara så enkelt som tv-reklam, eller en plats man läst om i senaste romanen eller när man satt och väntade på sin tur att beställa resan till Kreta och ett Ving eller Apollo kontor var enda chansen att ta sig dit.


För mig var inspirationskällan film, film och åter film. Som jag drömde, i ena filmen klättrade man på pyramider i Egypten, i nästa slogs man med anakondor i Amazonas djungel för att i en tredje rädda världen från tyska terrorister i hjärtat av New York. I mellan 1,5 och 3 timmar satt jag där, stirrade, rös, skrattade och grät. Jag ville åka överallt, se allt, uppleva allt.


Året var 2004 och jag var på väg till Heron City (Södertäljes närmsta biograf) för ett biobesök, jag minns inte riktigt vilka som var med, jag minns bara att jag var hypad DELUXE!

Återigen skulle en skådisensemble av högsta klass dela på biodukens spotlight, äntligen var det dags för uppföljaren av Ocean’s Eleven, nämligen Ocean’s Twelve.


Man kan säga vad man vill om Ocean’s Twelve, men filmer där välplanerade rån utförs kommer nog alltid att locka mig och det gör ju inte saken värre när Hollywood proppar in 10 superstjärnor i samma rulle.

Hur som helst, i filmens 67 minut ser man the Night Fox a.k.a François Toulour a.k.a Vincent Cassel, glida in med sin nedcabbade old school Merca till sitt hem i Italien. Hemmet liknade mer ett slott och jag undrade länge om det var på riktigt, kan ett sånt ställe verkligen existera på riktigt, de kan fan inte vara möjligt, måste vara Hollywood magic?

Många år senare tog jag tag i saken och googlade lite, det fanns tydligen ett ställe som hette Villa Erba, som låg i ett område som hette Como. Jag googlade lite mer och vips hade jag Lake Como på listan om ställen jag ville besöka.


Listan med platser jag vill besöka är lång och prioriteringar har fört mig till andra platser framför Como men tack vare snabba beslut och en uppmärksam vän så var man nu alltså på väg, äntligen!


Mandarin Oriental

De tre timmarna från Portofino gick som en dans för att bromsas upp något när vi passerade Milano, känns helt ok att ha en chaufför som gillar att köra, tror jag suttit bakom ratten typ 30min på nästan två veckor :D


Staden Como la jag knappt märke till utan det var först när jag såg berg, berg och ännu mera berg som kameran plockades upp ur väskan igen.

Fingrarna dansade på knapparna, video, till foto, till video, till, hyperlapse, till foto igen. De kringelkrogiga vägarna fick fantasin och flöda och det var för ett tag svårt att släppa kameran.


Vårt boende var tyvärr inte Villa Erba, men om jag ska vara ärlig så tror jag inte vi kom så långt ifrån, vi kanske till och med fick det bättre. Hotellet vi valt hette Mandarin Oriental och kommer nog för alltid vara ett av de bästa boenden jag någonsin upplevt.

När vi först anlände, körde vi förbi nedfarten till Hotellet två gånger, till slut hittade vi rätt och svängde in till grinden. Tre säkerhetsvakter såg till att vi var inbokade innan de släppte förbi oss, och efter att grinden stängts bakom oss gled vi sakta ner för backen, jag spelade in varje sekund till vi kom fram till huvudbyggnaden, kan knappt beskriva den tre minuter lilla färden, ni måste se den själv:


Video Mandarin Oriental


Video Lake Como



Personalens mottagande vid incheckning höll 5-stjärning standard och som grädde på moset fick vi även en rumsuppgradering, ibland faller bitarna bara på plats :)

Vi blev guidade runt hotellområdet innan vi släpptes av vid vårt rum och efter mindre än en minut på rummet insåg vi snabbt att den fina gesten med uppgradering förmodligen berodde på en avbokning i sista stund.

Tack för den Mr. Bjeeke

Vår terrassvit var en av 75 sviter och rum som huserar i de nio stycken villorna på området och efter en välförtjänt powernap duschade vi och svidade sedan om för en middag nere vid vattnet.


Solen hade sedan länge försvunnit bakom bergen, men den fantastiska trädgårdsbelysningen lyste upp hotellets marker, träd och byggnader likt en Harry Potter saga. Vi vandrade mot restaurangen i tystnad, den här kvällspromenaden behövde inte fyllas ut med en massa prat, det var utsikten som ägde vår uppmärksamhet just i där och då.

Jag filmade en del, försökte få med hela känslan, men ibland lyckas man helt enkelt inte. Visst.. det blev bra, men inte komplett, men jag antar att det är så med minnen, vissa saker får man helt enkelt komma ihåg själv. Än så länge minns jag i alla fall det mesta, utsikten, temperaturen, kraset under skorna i varje steg på grusgången, doften av vårblommorna som precis börjat slå ut, vem vet? En dag kanske man kan spela in alla intryck. 😊


Vi slog oss ner på terrassen, luften kändes sval, kanske runt 16-17 grader men kavajen var ett perfekt val och jag behövde inte oroa mig för att frysa under kvällen, vi kikade in menyn och beställde varsin cocktail.

WOW! Det visade sig att Mandarin Oriental verkligen kunde konsten med att vispa ihop drinkar, vilket ledde till att vi skippade vinet och betade oss igenom husets favoritcocktails under middagen istället.


Under kvällen åt jag en traditionell italiensk rätt kallad aubergine parmigana medan Kameleonten tryckte i sig en Burratta och en Bläckfiskgryta. Till desserten valdes en Hallon tartlet som helt klart att känts som en värdig efterrätt vid årets nobelmiddag.


En perfekt middag, på en orimligt fin plats, med trevligt sällskap.


Den pampiga huvudbyggnaden måste ha lyst upp hela sjön och om jag just då hade befunnit mig där ute på en båt, hade jag nog likt en mygga dragit mig mot ljuset.

Nu befann jag mig på land, men drogs ändå mot ljuset, eller snarare baren, för att avrunda kvällen med en Whiskey sour och en Moscow mule.

Här uppstod nog det första som sabbade modet lite. Musiken! Hade jag haft denna bar, hade det spelats old school musik, kanske lite jazz, soul eller what the hell varför inte lite klassiskt? Istället var det någon form av trance, med lite för hög volym.

Ni som känner mig vet att jag gärna hoppar på festtåget, men musiken som spelas måste och jag menar verkligen MÅSTE väljas efter känslan, allt funkar inte överallt.

Men det var ok, hade varit en lång dag, vi hade fått i oss tillräckligt och sängen hägrade allt mer ju närmre tolvslaget vi kom.


Good morning

Rummet gjorde sitt bästa för att hålla ljuset borta, men ett halvdant jobb med att dra för gardinerna innan läggdags gjorde att en smal glipa solljus slank in i sviten via den ena kanten av rummet.


Jag gav upp, varför slösa bort tiden med att sova, solen kallade uppenbarligen på mig och en frukost hade inte varit mig emot.

Jag släppte in solen i rummet och klev ut på terrassen, för ett tag var jag nästan helt säker på att ja befann mig i ett avsnitt av The Truman Show. Jag menar hur ska jag annars få ihop det? Perfekt värme, perfekt solljus, fåglarna kvittrade så där i ett perfekt tempo och det doftade sommar. DET bara kan inte vara så perfekt, omöjligt! Hur som helst tackar jag i så fall regissören för det perfekt redigerade avsnittet av en dag i mitt liv.

Jag hittade kameleonten på terrassen, där satt han i morgonrock och läste The New York Times, samtidigt som han sippade på ett glas och tog sig en cigarr, tydligen hade även hans regissör varit på gott humör denna morgon, dock snarare serien "Mad Men" än Truman Show.


Vi rörde oss mot frukosten, ingen ide att jäkta, måste ha sett ut som två morfintunga dagisbarn som sakta, sakta rörde sig framåt. Vår fokus på att ta sig framåt tappades bort varje sekund, då blommor, fåglar, båtar och fjärilar uppenbarade sig framför oss, det ena efter det andra, jag hörde senare att det finns över 50 olika arter av träd, plantor och blommor inom hotellets 26 hektar. Imponerande!


Något man inte får missa, eller ja det är nog omöjligt att missa är det 200 år gamla cederträdet som står fint placerat mellan huvudbyggnaden och villorna, dess enorma grenar ger ett lugnt intryck och formar trädgården till något som måste likna Edens lustgård. Många, många intryck paketerade på de typ 100m till frukosten.


Frukost vid vattnet

Den färskpressade juicen kylde, när den sakta passerade genom halsen och den ena frukostbrickan såg bättre ut än den andra. På buffén serverades allt ifrån frukt och bär, till matpajer och lax, vända efter vända fyllde vi tallrikar som det här var vår sista måltid i livet.

Länge sen jag spenderade nästan två timmar vid frukostbordet, något man kanske inte bör göra allt för ofta men absolut ibland.


Vi diskuterade hur resan hade varit, lite intryck och vi skrattade gott åt interna skämt som uppstått på färden. Jag hade en dag kvar av semestern, men Kameleonten hade inte bestämt sig, kanske skulle han fortsätta, en ensamsegling genom dessa områden kanske inte heller är helt fel.

Jag hade ingen hemresa bokad så vilken flygplats skulle jag välja? Det naturliga valet var Milano eller Schweiz som var närmast men jag sköt lite på beslutet, hade hur som helst tänk stanna här så länge det bara gick.


Jag var mätt, tacksam och lycklig. Trots att semestern snart var över hade jag hunnit med så mycket, hårddisken i hjärnan var lika full som den i datorn och få tillfällen hade lyckats undvika drönaren, kameran, mobilen eller min GoPro.

Ni som inte tar foton och skyller på att ni "hellre lever i nuet", ni missar de fantastiska ögonblicken när man sitter där hemma, smått deprimerade över att resan är slut och tittar igenom bilderna. Jag har kommit på mig själv flera gånger av att leendet förstoras när ögonen smattrar igenom bilderna på datorn och jag har lärt mig att man kan leva precis lika mycket i nuet trots att man tar en jävla massa bilder. Belöningen av de få minuter som stannas upp av "nuet" när du tar en bild går sedan att bevittna i all evighet, för mig är det helt klart värt de, jag vet att mitt minne sparar på tok för lite data ;)


Sista dagen

Efter frukosten promenerade vi runt i trädgården för att smälta maten samt kikade runt vad vi kunde hitta på under dagen. Makalösa marmorpelare kombinerat med den slående utsikten gör verkligen denna plats till något utöver det vanliga och inte supertråkigt att anläggningen även har ett typ 2000 kvm stort SPA samt en uppvärmd flytande pool på sjön. Vi tog det inte jätte svåra beslutet att spendera våra sista timmar vid Comosjön vid poolen, bättra på brännan lite.


Klockan började närma sig 15 och vi låg fortfarande vid poolen, vi borde redan ha valt plats och till och med kanske bokat hotell för den sista natten, men vafan vem bryr sig det löser sig haha #carefree


Det naturliga valet hade varit Milano, bara typ en timme bort. Kikade också på boenden i Zürich som "bara" låg tre timmar bort. Fan jag kunde inte bestämma mig, inte Kameleonten heller.

Sen hände något, vet inte vem av oss som kläckte idén men den löd så här: Fan ska vi inte dra tillbaka till kasinot i Monaco då? Ta en runda till med Lucky Larry? För er som inte hängt med kan ni läsa om Larry här!

Monaco låg mellan 4-5 timmar bort, kändes galet att åka tillbaka, men det var samtidigt det som hade präglat den här resan, vi gör fan vad vi vill när vi vill, och just nu ville vi åka tillbaka till Monaco och spela bort vår vinst från senaste besöket.


Vi bytte om, checkade ut och cabbade ner!


Kameleonten gasade på medans jag satt och hamrade på datorn, försökte få ner så mkt information som möjligt så att jag en dag skulle kunna återberätta vårt besök på Mandarin Oriental.

The Temptations stod för musiken och låten "Papa Was A Rollin' Stone" ekade ur högtalarna, vi närmade oss Monaco med stormsteg och solen var på väg att försvinna.


Vi rätade upp stolsryggarna och fokuserade på vårt uppdrag, vi skulle fan knäcka Lucky Larry's Lobster Mania för sista gången, vi var förväntansfulla, pigga och alerta. Världen låg en än gång framför våra fötter och det fanns ingenting som kunde stoppa oss...


Vår blir till sommar

Hur det gick den kvällen förtäljer inte historien, men enligt legenden så fick en av oss åka hem medan den andra förmodligen fortfarande sitter där nere på Rivieran och luktar på rosén ;)

En sak är i alla fall säker, detta var vår majresa, och när du fått smaken för den Franska Rivieran är det svårt att återvända till verkligheten. Så när sommaren kom en och en halv månad senare, fanns det inget annat val än att göra en repris.

Denna gång med en hel drös av nya huvudrollsinnehavare, tänk lite Ocean's eleven, där två superstjärnor först blir tre och sedan blir åtta.


När ni läser fortsättningen sitter jag förmodligen återigen i en cab, med två vänner framför mig, återigen på väg mot den Franska Rivieran!


//