Dubai, mars 2019
Jag var runt åtta-nio och året var 1992 eller 1993. Filmen Aladdin hade precis svept in över Sverige likt en flygande matta, kanske inte ens i närheten av vad frost lyckades med för några år sedan men ni förstår vad jag menar!
På den tiden utmärkte sig hypen bl.a. genom att min polare döpte sin hamster till Jasmine samtidigt som jag knappt lämnade min Aladdin målarbok ur sikte. Alla sprang runt och nynnade på Peter Jöback och Myrra Malmbergs version av ”A whole new world” och grabbarna (läs jag) blev galet förälskad i den arabiska prinsessan Jasmine.
Jag förfördes av den underhållande historien och blev förvånad hur pass mycket öknen lockade, speciellt eftersom jag inte är särskilt förtjust i sand haha, men antar att det inte är super svårt att vinna över en 8-åring när man väver in andar och flygande mattor.
Upplevelsen låg där och tickade i bakgrunden och så fort jag såg en film där huvudkaraktärerna spenderade tid i öknen tänkte ja tillbaka till Aladdin och den påhittade staden Agrabah.
När vi planerade resan till Dubai och till slut bokade hotellet blev jag riktigt taggad och hypad! Och nu satt jag där i taxin med centrala Dubai i backspegeln, en timmes bilfärd ut i öknen, och enligt gps:en 5min bort från hotellet Bab Al Shams!
Vi sökte en oas mitt ute i ingenstans och det var precis vad vi fann.
Vi anlände strax efter tolv på dagen och till vår stora förvåning var rummet klart för check-in, så efter ett par svalkande handdukar och ett par glas av en riktigt god jävla juice så vandrade vi till rummet.
Rummet var placerat någon minuts promenad från huvudbyggnaden, högst upp i ett litet hus bestående av två våningar. Under promenaden mot rummet passerade vi en liten djungel av palmer och stenhus, och det var precis så här jag hade hoppats att det skulle vara.
Vårt rum bestod av en liten hall, ett stort badrum, ett sovrum med en liten lounge del och en privat terrass. Skillnaden på bra och riktigt bra hotell ligger i detaljerna, och när man möts av en sammets beklädd liten låda, med hotellets logga på, där det placerats ett gäng asgoda chokladbitar i, då blir Charlie löjligt glad hahaha
Även inredningen var mysig och genuin och det stora badkaret blev verkligen en plats där vi kunde varva ner efter de annars så "stressiga" dagar vid poolen hehe.
Efter att ha gottat oss i vårt fina rum någon halvtimme, rotade vi fram badkläderna och begav oss mot poolområdet.
Vi fann tre separata pooler, en lite djupare typ av infinity pool riktad mot öknen och två grunda av typen ”lounge pool”. Det spelades någon form av jazz i högtalarna och alla lekande och plaskande barn lyste med sin frånvaro. Vi sjönk ner i solstolarna, lät solen grilla oss, och vi båda slumrade till nästan direkt.
Vaknade någon timme senare, tog ett dopp, beställde in varsin drink, en Cesar sallad och började sedan bläddra i den senaste Jack Reacher boken.
Jag har valt att leva ett liv där det händer mycket och där jag hellre vilar när det är dags att sova än innan, får sällan, eller snarare ger jag mig själv tyvärr nästan aldrig tiden att läsa böcker, förutom just på semestern då jag enkelt kan sluka ett par under en vecka. Vad jag läser beror på känslan när jag kliver in i pocket affären på Arlanda, men oftast blir det spänning som utspelar sig någonstans i utlandet, jag har för länge sedan tröttnat på deppiga snutar som löser mordfall i trötta kommuner där regn och snö är en lång utfyllnad av handlingen. Smaken är som baken!
Klockan började närma sig 5 och vi hade fått tydliga instruktioner från hotellpersonalen att om man gillar solnedgångar så bör man bege sig till Al Sarab, (en typ av Shisha lounge) runt halv sju när solen går ner. ”Say no more” hade jag tänkt då jag försöker att åtminstone bevittna en solnedgång och en soluppgång när jag reser och gärna med kameran redo att fånga den.
Så...nyduschad och med mjuka kläder av linne mot huden promenerade vi genom palmerna och ökenlandskapet för att bevittna min första ökensolnedgång.
Loungen var mysig! Inredningen bestod av sandfärgad sten och de röda dynorna och de färgglada vattenpiporna lyste i kvällssolen. Solnedgången bevittnades till slut med varsin cocktail i handen, med kameran på stativ i timelaps läge samtidigt som en smörig gitarrist komponerade ihop en arabisk version av sommarplågan Despacito. You had to be there ;)
Klockan ringde 05:30, planen var att vi tillsammans skulle ta en morgonpromenad för att sedan bevittna soluppgången. Detta blev till en nästan omöjlig uppgift då en dödstrött flickvän mest fnyste åt mig och motiveringen att släpa sig upp från sängen för några foton gick sådär. Till slut samlade jag kraft och smög iväg utan ett andra försök till sällskap.
Fåglarna välkomnade mig med sitt kvitter och jag blev riktigt förvånad att deras högljudda sång inte hördes ända in till rummet, för i sådana fall hade deras sång inte välkomnats med samma smile som nu utan snarare med ett luftgevär.
Jag vandrade längs det tysta och sovande hotellkomplexet, förbi stängda restauranger, tomma solstolar och orörda pooler.
En tunn dimma hade lagt sig över poolområdet och efter ett par försök att fånga dimman på bild så gav jag mig ut i öknen, på jakt efter sol.
Jag har alltid föredragit solnedgång framför soluppgång, först och främst av den enkla anledningen att gå upp på morgonen, men även p.g.a. skådespelet. Långt innan solen går ner kan man njuta av den, medan stunden innan en soluppgång oftast är lite kall, grå och tråkig.
Precis så var det denna gång, sanden såg nästan grå ut, morgondiset gjorde inte saken bättre och under 10 minuter kändes det som att Eden dragit det längsta stråt genom att ligga kvar i sängen. Men sen, några minuter efter sex, dök den upp, eldklotet som jag var där för att fota och landskapet förvandlades snabbt. Den gråa färgen gulnade, världen lystes upp och här och där såg jag plötsligt blommor…blommor i öknen?? Kanske inte låter så konstigt för botanisterna som läser detta men för mig var det verkligen helt galet och kameran smattrade på som aldrig förr.
Mobilen pep till, och en ångerfull flickvän erbjöd mig att dela en tidig frukost med henne, typ som plåster på såren för avsaknaden av sällskapet. Jag accepterade, tackade solen för skådespelet och mötte upp Eden vid frukostbordet.
Resten av dagen löpte på, efter frukost unnade vi oss en powernap för att sedan ta plats vid poolen och efter några timmars soldyrkande, ett par dopp, lite drinkar och lunch så började det bli kväll igen.
Vi upprepade förra kvällens procedur med solnedgång, men avvek något tidigare för en middagsupplevelse utöver det vanliga på restaurangen Al Hadheerah.
Om man någonsin sökt på saker att göra i Dubai, är de vanligaste förslagen: Rida kamel, Dune smashing, Falk uppvisning samt middag med underhållning i öknen.
Det senare alternativet beskrev Al Hadheerah ganska bra och till skillnad från andra upplevelser man kan boka så drevs denna restaurang av hotellet och det enda som krävdes av oss var en tre minuters resa i en golfbil från huvudbyggnaden.
Vi klev av golfbilen och promenerade genom den lilla marknaden utanför restaurangen, där souvenirer av olika slag högljutt krängdes av de många försäljarna. Det blev inget inköp men Eden fick lära sig hur man gjorde en kamel i ett glas med sand, får se om hon tar vara på sin nyvunna kunskap i framtiden 😉
Väl inne på restaurangområdet avlöste det ena spektaklet det andra. Vi placerades vid ett bord nära scenen, liba bröd, hummus och andra röror dukades fram och under tiden som vi avnjöt mat från en gigantisk grillbuffé dök det upp magdansöser, ridande män på hästar och kameler, kjolar och hattar snurrades på olika sätt medan arabisk musik spelades av husbandet. En väldigt trevlig upplevelse och helt klart en av de bättre kvällarna i Dubai med tanke på att vi blev både mätta och underhållna.
Vid midnatt hade vi hunnit med ett tiotal rätter, musiken hade tystnat och vi släpade oss tillbaka till golfbilen för liften tillbaka till rummet. Vi tappade upp ett bad, tände lite ljus och spenderade säkert en timme i det stora badkaret då diskussioner om mindfullness och sinnesro under kvällen gjort att vi båda behövde lite zen-mode i mörker och tystnad. Ett perfekt avslut på en perfekt kväll.
Vi vaknade runt 10, åt en frukost i solen och spenderade resten av tiden på Bab Al Shams genom att bara njuta av lugnet. Våra två nätter och tre dagar i öknen var över och vi såg båda fram emot ytterligare en vecka i Dubai, men denna gång på en kanske något händelserikare plats, vi saknade farten och pulsen och det var dags att dra in till city igen!
//