• The Winger

Lugano Bronzing Team

Alperna, juli 2019


Det var tyst på vägarna, solen hade försvunnit sedan länge och det verkade nästan som att bilarna hade försvunnit med den. Vi kryssade oss igenom de tyska, österrikiska och liechtensteinska bergen i hopp om att någonsin komma fram till Lugano, men det gick sakta, väldigt sakta.

De 367 hästar som gömde sig under huven på Mercan hjälpte inte mycket nu, vägen slingrade sig upp, ner och genom bergen och varje kurva krävde en skarp inbromsning för att inte flyga ner över stupet. Jag tackar den duktiga föraren för tålamodet samt de tyska ingenjörerna för väghållningen.


De tysta och nu mörka bergen verkade knappast bry sig att sommaren var i full gång, när vi närmade oss Schweiz visade termometern 7 grader kallt och tanken att vi bara några timmar tidigare hade badat i Eibseesjön i Tyskland kändes helt galet.


Oxen började till slut klaga på kylan i baksätet, kanske var dags att cabba upp hahaha en förfrågan som nonchalerades av mig och kameleonten som just då satt och svettades av värmen som sprutade ur AC:n...hallå det är ju super varmt och mysigt, håll ut för fan!

Klockan började närma sig 22 och vi bestämde oss för ett tillfälligt avbrott...vi behövde mat! Det var dags att börja leta föda.

De små skidorterna vi passerade såg dock mest övergivna ut, det närmaste vi kom var ett par tända ljus i en av 10 stugor, hoppet om en varm måltid innan tolvslaget började försvinna.


Rätt som det var såg vi ljus i fjärran då byn St Moritz tornade upp sig. Det klara skenet från det enorma hotellet Grand Hotel Des Bains Kempinski lyste upp som en jättelik ängel på natthimlen och hungern skulle förhoppningsvis snart släckas!


Vi hade kommit rätt, restaurangen var stängd men personalen gick med på att servera roomservice i baren mot en liten muta :)

20 min senare serverades två pasta bolognese och en laxmacka av en trevlig servitris från Rhodos, som, när hon spillde kaffe på Kameleonten till desserten myntade det grekiska uttrycket som lyder; att om du spiller kaffe kommer du bli rikligt belönad...hmm, en vit lögn förmodligen men kanske något att använda på kasinot om några dagar hehe


Jag förhandlade mig till baksätet i utbyte mot att spendera de två sista timmarna i bilen med en fortsatt nedcabbad bil...något kyligare kanske men absolut värt de!


Svårt att beskriva känslan..men tänk dig att sitta där med dina polare, åkandes genom mörkret där skenet från bilens strålkastare endast visar upp 20-30 meter i taget , på väg tillsammans mot det okända !

Skojandes, skrattandes och i stundtals total tystnad medan ni tittar ni upp på den stjärnklara himlen med 80-tals spellistan ekande genom de tysta schweiziska bergspassen.

Om inte detta föder vänskap då vet jag inte vad som gör det!


Vi anlände till Lugano långt efter utlovad tid av gps:en, nämligen runt halv 2, vi checkade in på Grand Hotel Villa Castagnola och somnade i fallet... vår första dag var över, men vilken dag det var <3


Lugano

Vad vet du om Lugano? Ja så länge du inte varit geografi lärare med inriktning på alperna, kanske inte så mycket! Själv trodde jag enda till Tele2:s nät slutade fungera att stället låg i Italien, ja menar Lugano, kan det låta mer italienskt? Tydligen var så också fallet, i alla fall enda till 1513 när stället erövrades av Schweiz och Hertigen av Milano fick packa väskan och dra. Språket var det dock svårare att bli av med och än idag snackas det italienska på gatorna.


Staden hittar du i södra Schweiz på ca 276m över havet, fint belägen vid Luganosjön och det var just den sistnämnda som fick oss att åka dit, googla lite på så kommer du förstå vad jag menar ;)


Jag väcktes av ljud från sängen bredvid, det var kameleonten som svidat om för en löptur, vet inte var han fick energin ifrån men den delades inte av mig och oxen, vi slaggade vidare och inte för ens en timme senare begav vi oss mot frukostbuffén.

Frukosten var klart bättre än genomsnittet och det fanns en hel del att välja på. Tror att vi tre tillsammans gick igenom exakt allt som erbjöds, tom en Mimosa fick vi i oss :)


Vårt boende Grand Hotel Villa Castagnola har varit igång i över 100 år, består av 42 rum och 32 sviter alla med utsikt åt söder mot luganosjön, men kan inte säga att man ser den så bra från första våningen dock :)

Det kändes fräscht och personalen gav ett bra professionellt intryck, och utsikten en bit upp var riktigt bra, men vad är det man säger? En bild säger mer än tusen ord:


Efter frukosten tog vi en promenad för att se oss omkring samt ta ett morgondopp.


När vi promenerade kände jag mer och mer att staden inte imponerade på mig särskilt mycket. Visst höga berg runt en sjö är ju alltid coolt, men det var också det enda som utmärkte staden, kanske har jag på senare år blivit så pass bortskämd av alla otroliga ställen jag besökt, men ja, vad gör man. Nu har jag sett Lugano, jag hade det trevligt, men känner kanske inte att jag behöver åka tillbaka "any time soon".


Vi svidade om nere vid vattnet, plaskade runt en timme och pressade sol tillsammans med en flaska Hawaiian Tropic, St-Tropez var mindre en än vecka bort och vi ville hinna få till en skön bronsfärg innan festhelgen. Vet inte vem som myntade uttrycket först, förmodligen kameleonten, men från det morgondoppet vid luganosjön till resten av semestern kallade vi vår trio för Lugano Bronzing Team haha! Både som ett hån men samtidigt en hyllning till alla sliskiga och bronsfärgade stekare som fått på tok för mycket sol, av på tok för mycket tid som spenderats på Rivieran.


Efter doppet knallade vi tillbaka, checkade ut och styrde skutan mot nästa destination, vi kände att vi var färdiga med Lugano och vi ville testa turen som den grekiska servitrisen givit oss dagen innan.


Vi styrde caben mot kasinot i San Remo.


//