• The Winger

Saint-Tropez, Del 1

Välkommen till mitt andra hem!

Cap 21 Murenes, Ramatuelle

Så var den äntligen här…Julen! En mysig tid för många, men lite hårdare för andra. Om det blir julstress eller julchill får slumpen avgöra, och det spelar ingen roll hur du planerar, det skiter sig oftast ändå. På kontoret har vi pysslat för fullt, haft egen julgran och lyssnat på julsånger vid fikat sedan tidig december, vilket i sin tur gjort att julstressen inte hunnit ikapp mig i alla fall.

När ett nytt år nu börjar närma sig börjar man se tillbaka på det gånga året, jag är så glad att hösten och den tråkigaste delen av vintern nu äntligen är avklarad, man kan nu sakta börja räkna ner till våren.

December i Sverige betyder oftast mer regn än snö fast samtidigt skit kallt, men som tur är hade vi i år ett par dagars vinterland och de flesta av oss vågade önska snö till jul, för en del av oss slog önskan även in och vi fick julshoppa i minusgrader.

Idag lider jag dock inte särskilt mycket över kylan, sitter just nu framför brasan, i lugnet, i en ordentligt varm morgonrock och drömmer mig bort. På Instagram ser man mest bilder på julmat, stora familjer runt granen och prepp inför nyårsfesten, men här och var smiter det in en och annan strandbild. Lite avundsjuk, visst, men det får mig även att tänka tillbaka på den senaste resan, och ett väldigt bra beslut att ta en oktoberresa till Franska Rivieran.


Det är kallt ute, men varmt både inomhus och inombords. Brasan gör sitt för kroppen och resan gör sitt för knoppen. Men vad är det egentligen som gång på gång får mig att vilja besöka södra Frankrike? Vad är det som lockar?


Saint-Tropez, stekarnas paradis, filmstjärnornas semesterort och miljardärernas sommartillhåll där båtarna mer liknar Finlandsfärjor och där helikopter är ett lika vanligt färdmedel som bil, kanske överdriver lite, men ni förstår vad jag menar. Fakta man inte kan ducka för, men bakom stadens lyxiga atmosfär döljer sig en trevlig liten fiskeby som huserar mindre än 5000 invånare på vinterhalvåret, en by som på vintern är som vilken annan by i Frankrike som helst, ja i alla fall nästan.


Mina föräldrar har semestrat här långt innan jag var påtänkt och deras föräldrar innan dem. Känslan av att sola på dagarna, dricka rosé på eftermiddagarna och först runt klockan 9 på kvällen knalla ner till hamnen för att äta middag. Det var precis så som familjen ville spendera sina semestrar, för dem var viben allt och detta gjorde att vi återvände gång på gång.

Stora båtar har funnits där i alla fall så länge jag kan minnas, men när jag var liten var det inte tal om en jet-set destination, mer som ett ställe dit du kunde åka både på en festresa eller med familjen. På den tiden (läs innan internet) fick man förlita sig på vad Ving och Apollo hade att erbjuda i semesterväg och resekatalogerna sträckte sig inte längre än Grekland och Spanien. Detta gjorde att svenskarna först vallfärdade hittade hit, efter att Stockholms societet godkänt byn som en "värdig” semesterort någon gång på 90-talet.

Det var alltså ingen liten Charlie i rosa Lacoste pike och backslick som glassade runt bland lustyachterna och lyxbilarna. Det var en liten grabb med Detroit kepsen bakvänd, Turtles shorts och värdens största mellanrum mellan tänderna. En grabb som älskade att leka med syrran i havet, äta glass i hamnen samt bläddra i ett par Kalle Ankas pocket under siestan efter stranden.



Det som får mig att åka tillbaka till staden gång på gång är de sakerna som jag alltid älskat; Den där speciella skinkan på baguetten till frukost, hänget på den där strandklubben mamma och pappa festade på som unga, marknaden som håller öppet två dagar i veckan året runt, att smälla i sig en tarte tropezienne efter lunch eller att bara få strosa runt i de små gränderna i hamnen.

Så många minnen, så många skratt, och så mycket kärlek gör St-Tropez till en väldigt speciell plats för mig och till skillnad från många andra platser i världen, en plats där jag verkligen känner mig hemma.


Fredag 12-10-2018

Vår oktober resa startade som den oftast gör för oss när vi reser till Frankrike; vakna tidigt, stressa till Arlanda, checka-in, ta ett snabbt taxfree besök, och sedan avsluta med att varva ner någon timme på American Expressloungen. Ett direktflyg på tre timmar och vips så befann vi oss i Nice.


Vi plockade upp hyrbilen och satte siktet mot Troppan!


Normalt brukar vi åka raka vägen till Le Muy och därefter svänga ner mot Saint-Maxime (blå linje), färden tar ca 1 timme och 30 minuter från flygplatsen i Nice. Vad som skiljde denna tur mot tidigare resor var alla de galet roliga konversationer och en Dj-session i bilen med fransk hip-hop som inte liknade någon annan. Detta ledde till att vi missade avfarten och fick åka enda till Le Luc (röd linje) innan vi kunde svänga av. Tittar man på kartan verkar det inte så farligt och enligt Google Maps adderas bara ca 15min. HAHA inte direkt! Du får istället för motorväg åka på smala bergsvägar där möte med ett större fordon än en cykel blir ganska svettigt. Den extra timmen kändes hur som helst väl spenderad då omgivningen var så mycket finare än den vanliga vägen, och självklart såg jag till att föreviga resan med GoPro kameran, eller rättare sagt tvingade/mutade flickvännen Eden att filma 😊


Fantastik utsikt vid La Garde-Freinet (GoPro 5)

Allt kan hända

Varje gång jag passerar Saint-Tropez skylten och jag kör in i staden kommer alla minnen tillbaka, och i hjärnan bearbetas varje meter, varje byggnad och varje intryck, samtidigt som den söker i minnesbanken och producerar fram bilder från tidigare besök.

Den där ”hemma igen” känslan sprider sig i kroppen och vetskapen av att allt kan hända i denna stad gör att jag känner mig aningen mer upprymd än när jag anländer till andra destinationer.


Jag minns t.ex. en kväll för några år sedan när ett nattklubbsbesök stod på menyn.

Kvällen startades med en middag på favorithaket Canastel, som följdes upp av ett besök på stadens bästa förfest ställe, nämligen La Quai.

La Quai är perfekt för en partymiddag eller för en första anhalt på en festkväll, denna gång sippade vi på galet överhypade drinkar, dansade och kvällens underhållning bestod utav en saxofonist i världsklass vars remix av lejonkungens ”Circle of life” och Rhiannas "We found love" blev kvällens höjdpunkt.

Nattklubben/restaurangen levererade som aldrig förr och beslutet att dra vidare några timmar senare kändes dumt då kvällen knappast kunde bli bättre, men att dra när man har som roligast är som en tradition för oss svenskar och vi avbryter ofta hemmafesten för att dra ut på nattklubb istället.

Vi vandrade vidare längs hamnen och satte VIP Room i siktet. Stället är det populäraste i St-Tropez och får köerna runt Stureplan att nästan verka lockande. Jag kände direkt att vi borde vända tillbaka, att stå i kö kan vara det som pajar partyvibben mest och det brukar vara just i detta moment som de flesta tröttnar och går hem, ni känner säkert igen er 😉.


Som tur är, har man en väldigt snygg syster, en syster som fick vakternas laserpekare på sig så fort vi kom runt knuten. Horden av människor särade på sig likt Moses och floden då två gigantiska vakter ledde oss genom havet av människor.

På VIP Room råder fortfarande Studio 54 regler, och om du inte är tillräckligt känd måste du vara tillräckligt snygg eller stå ut i mängden, något säger mig att laserpekarna hade missat mig om det inte varit för sällskapet.


Kvällen fortsatte med goda drinkar och gott sällskap och som vanligt på VIP Room var det rikligt med tifon, lasershower och house musik. Det hissades ner 15-liters Dom Perignon flaskor, kallade ”Nebuchadnezzar” från taket till stor uppståndelse och 100-tals isfacklor lyste upp nattklubbshimlen samtidigt som nattklubbsägaren Jean Roch presenterade vem som beställt varje ”miljon flaska”. Detta beteende kanske låter märkligt för vissa, men den här jargongen råder världen över och beställer du flaskor på krogen vare sig du befinner dig i Gdansk eller St-Tropez så är den gemensamma nämnaren uppmärksamhet av olika slag.

Mitt i allt stök och festande äntrar samme nattklubbsägare scenen och meddelar att Hip-hop artisten Wiz Khalifa var på plats och festade. Efter en kortare övertalning med klappar och skrik från den festande publiken reser sig Wiz från sitt bord och intar scenen tillsammans med sitt Entourage.

Det här var de året då låten ”Black and Yellow” hade toppat listorna och flera av hans låtar var några av mina favoriter just då. Han brände av "Work hard, Play hard",”Roll up”, ”Young, Wild & free” och ”5 O´Clock”medan hans crew dansade på scenen och drack champagne, vibben var obeskrivlig, festen var galen och den kvällen var ren och skär eufori. Detta händer bara i denna stad!


Se videon från kvällen nedan. Kan du hitta mig? 1min och 4sek in ser ni en snaggad snubbe i vit skjorta som vevar armen till musiken hehe


//